Ett litet paket fyllt med så mycket mer än gummibas

Ett av de affärsutvecklingsuppdrag jag kommer att minnas bäst är bubbelgummet BUGG. Det är därför vi är här i Åre om det var någon som tycker att jag beter mig som en förutsägbar stockholmare. Vi är här för att stärka varumärket och indirekt öka försäljningen av detta glossiga paket gjort av gummibas inklädd i naturliga färgämnen och aspartam. BUGG har gjort comeback efter att spårlöst varit försvunnet från godisdiskarna sedan 2002. Inför lanseringen har det tuggats i fokusgrupper, produktdesign har förfinats, distributionskanaler har tagits fram och hundratals samtal gjorts med sluga och mindre sluga spelare i jakten på de ökade försäljningsvolymerna. Det vi sett är att vissa nostalgiker från 50, 60, 70-talet hoppar högt när de ser varumärket medan resten bortskämt rycker på axlarna då ännu en nyhet träder fram. Who cares. Förutom en norsk facebookgrupp på 60.000 medlemmar som startades för att man saknade Malacos BUGG. När nu produkten kom tillbaka fast via en annan leverantör blev det ramaskri. Den smakar ju inte som förr och varför har ni gjort det sockerfritt? Personer lägger upp klagomål i de sociala medierna och hotar med bojkott. Till följd träder en nervös schweizisk marknadschef fram, han har inte en aning om hur man betér sig i de sociala medierna. Ett rabalder som bidrog till att PR-byråer kopplades in i krishantering som det så fint kallar det. Konsumenten har makt idag då företag i tid måste lyssna och strategiskt bemöta människan om de trofast ska köpa den specifika varan som produceras. Det är en positiv utveckling men även en skrämmande sådan då många missbrukar den, och alltför stora portioner pengar läggs på saker som på sikt bara är luft. Lägg dem på skolomsorgen istället och var glad för vad du får istället för vad du inte får! För risken är stor att du kan bli utan.

Plötsligt får livet en annan vändning

Tack till livet för ständigt nya insikter och för lärdomen att förändring, hur skrämmande den ibland än må vara, är utvecklande. Livet är för kort för att stå still eller gå bakåt.

När så sker gör det ont.

Vi Stockholmare har inte så gott rykte här i Åre

När jag googlar på "dryg Stockholmare" får jag upp Shulman. Roligt!

Jag vill veta hur en sådan person generellt ser ut. Det är nämligen så att infödingarna här i Åre generaliserar hej vilt och drar alla oss Stockholmare över en och samma kam. På sitt sätt kan jag förstå det, för vi är ett folkslag som alltmer glömmer vad som är viktigt då flertalet av oss tar sig själva på för stort allvar. Infödingarna i Åre borde vara glada över oss Stockholmare när vi är här. Vi äter deras mat på restaurang, vi köper deras renskinn på torget och vi betalar dyra pengar för att åka i deras natur några veckor per år. Till händelsen som fick mig att bli upprörd. Bakom vår rygg i en affär önskade personalen att Stockholmspacket skulle försvinna. De glömde det viktiga, att bemöta varandra på samma sätt som de själva skulle vilja bli bemötta och därmed stå emot smittan. Mänskligheten borde vara klokare än så, för det är så här vi generellt sett gör istället för att bryta en trend man inte tycker om. För att inte hamna i fällan själv som jag lätt gör, vill jag hylla de goda byfånarna (läs byinvånarna) som förgyllt min blixtvisit här. Vill även hylla min vapendragare Mia. Bättre sällskap får man leta efter.

Shulman, du är ödmjukt dryg med självdistans och jag njuter av din pappablogg. Inte för att du läser min blogg men en tanke genom cyberspace kanske tränger igenom någonstans.

Jag lyckades knipa den sista Burfitt med ett par handskar till min hjälp

Köper man mer av något bara för att det finns i en begränsad upplaga? Ja det gör man. Jag går i vilket fall på det och önskar att jag själv kom på företagsidén Wonderwall.se. Att samla ett gäng illustratörer på en och samma plats och sedan sälja deras alster dyrt men billigt i begränsad upplaga är genialiskt. Alster tryckta på några grader högre än vanligt papper, signerade i begränsad upplaga med blyerts och sedan skicka med ett par handskar i rullen man får på posten. Dessa handskar ska man tydligen ta på sig när det är dax för inramning. Ett par handskar som ska förstärka känslan av att man fått hem ett stycke dyrgrip på inte vilket papper som helst. Och en känsla av att jag knep den sista Burfitt i skyhöga klackar. Den kommer nog inte sitta i länge. För det har jag redan glömt, nu är jag på jakt efter något annat. Men handskarna kommer att sitta i. De gjorde det lilla extra som gör att jag berättar budskapet vidare.

Personkemi

Jag har råkat ut för denna angenäma reaktion vid ett flertalet gånger under dagen som gått. Tack! För ibland kan man tråkigt nog ha otur och få smaka på dålig personkemi, en konstellation som känns som ren (läs oren) sörja. En förening som helt enkelt skulle kunna ge positiva utfall om man gjorde rätt, eller åtminstone försökte att göra rätt ifrån sig. Jag var inte alls bra på kemi i skolan och skulle om jag kritiskt granskar mig själv få betydligt högre betyg i personkemi. Med vissa undantag förstås. För hur mycket man än tränar och försöker, kanske det faktiskt är så att kemin inte stämmer. Som i ett matematiskt tal. Jag ska inte gå in djupare än så för jag kan hamna i alldeles för djupt vatten om jag kommer i gång på riktigt. Så innan jag går för långt, skulle jag vilja få fram en önskan om att allt fler på denna jord börjar träna på positiva utfall. Och att i större utsträckning än tidigare med 360 graders vändning lämna rädslor över misslyckade blandningar bakom sig. Vad mycket enklare det skulle bli, för man vill väl inte gör en pudel i onödan?! Och blir det en pudel så får man hoppas att man har lärt sig något på vägen.

Deg, lax och snabba cash

Jag blir som ett litet barn när jag får äta av livets sötsaker.

Igår blev vi hembjudna till Alberts & Jacks innersta, där bara bagarna får hålla hus.

Det var där jag åt deg igår, helt enkelt testade om de hade gjort vad dom skulle, om bullarna i disken sedan skulle hålla måttet eller ej. Degen smakade ljuvligt och bagaren rullade bullarna mekaniskt med känslig hand. Det såg väldigt monotont ut så jag frågade honom; Blir det inte lite långtråkigt ibland? Nej, inte alls, jag har inte jobbat här så länge svarade han. Hur länge då då? Fem år svarade han. Jaha! svarade jag. Han hade yrkesstolthet, yrkesskicklighet och var harmonisk på jobbet. Vilken lycka! Jag ska tänka på honom varje gång jag äter deras bullar. Det är ett hantverk, så bäst att jag köper en till nästa gång. Jag ska äta dem långsamt.

Till råga på allt köpte jag teriyakisås när jag var där. Det blir fina fisken överst på laxen. De var kundsmarta, Albert & Jacks. Bjuder man på deg så gör man av med deg.

Snabba cash!

I väntan på skörd

Tittar jag på denna talangfulla kvartett. De får mig att skratta!

Konsten att odla sin talang

Vid sju års ålder ska man inte måla på detta vis. Man skulle kunna tro att denna konstnär är en gammal en med tanke på valet av motiv och fingerfärdighet. Även gällande den rytmik som finns i bilden, trots att den är så stillsam. Det är härligt, för den lille konstnären vid namn Kieran Williamson kan redan nu skörda för sin talang. Själv håller jag fortfarande på att så min åker. Snart ska den skördas banne mig!