Jag har i flera år levt i anpassningens universum. I många fall har det varit ett nödvändigt ont, i andra en förutsättning för att ta mig dit jag vill eller på grund av en rädsla av att inte få höra till eller duga som jag är. Onödigt i en del fall, jag vet. Gråt över den spillda mjölkens tid är förbi. För det är väl det som är livets tjusning, att leta, att gå rätt för att sedan gå fel, för att sedan hitta sitt rätta sammanhang. Sammanhanget där man känner sig trygg i den man är och vill vara. Lika viktigt som att kontinuerligt träna sina övriga muskler, lika viktigt bör det vara att kontinuerligt träna på att hitta sina rätta element. För har man slarvat med träningen som jag, så tar det längre tid att bygga upp sin kondition. Tänk vad lite träningspass då och då gör gott för själen, och vilken bättre medmänniska det tillför. Och nej. Jag är ingen ny Mia Törnblom eller Jane Fonda. Jag försöker bara vara mig själv för en stund. (Dock ingen Norrlands Guld i sikte)
