I tryggt för(s)var

Efter skamliga bud på både mig och mina saker på loppisen, är jag nu i tryggt förvar hemma i gamla stan.

Om ni undrar vart jag tagit vägen.

Haute couture?

På loppisen i Vårberg. Nej. Men oj vad roligt det är att spendera en lördag där någon gång i bland, att stå och sälja överblivna plagg och ting (och kanske hitta en och annan gammal raritet). Ett shoppingmecka där allt används om och om igen likt en återvinningscentral. Allt får plats; porslinskatter i korg, ph-lampor, illaluktande pälsmössor, fantastiska pälsar, slisklitteratur, slitna acnejeans och desperata män. Vi fick varsin idag, Mia och jag. De ville ta med oss hem för fem kameler. Typ. Att få chosefria komplimanger utan rädsla för att tappa fotfästet är befriande. Tills nästa gång väljer jag att inte köpa saker i onödan. Känslan av lite hög sömnad känns bättre mot bar hud. Men vi kommer tillbaka!

Du sjunger hundra gånger bättre än Joplin Madelene

Och farligt söt är du också!

Oh Lord won´t you buy me a Mercedes Benz

Jag kan inte påstå att jag är någon bra bilförare direkt. Tvärtom. Jag har flera ess i rockärmen som skulle kvalificera in mig direkt till 3:ans program; Sveriges sämsta bilförare. Mitt allra bästa exempel är att jag har lagt i backen på Essingeleden i rusningstrafik. Detta är en följd av flera års utebliven bilkörning och samlade rädslor. Jag har skyllt min dåliga bilkörning på mina pojkvänner, varit arg på dem för att de inte har lånat ut sina dyra bilar till en sugen en, för att deras egna testosteronhalt inte klarat av att tygla en stingslig flicka. Men det är inte deras fel. Det är mitt eget, som låtit min frustration och rädsla över att köra fel eller inte hålla måttet som främst har satt mig själv i baksätet. För jag vet att jag skulle vara en utmärkt bilförare idag om jag släppt mina rädslor, gjort mig bekväm med dem och utnyttjat dem. Bytt ut mina bortförklaringar mot träning. Det går inte att ducka, för det man duckar för kommer så sant i fatt en inom sinom tid. Det är inget nytt men en bra påminnelse. Idag har jag kommit över mitt förflutna. Nästan. Går på mitt eget gym där jag tränar på att tänka mer klokt och ta ansvar för mina egna uteblivna handlingar. Ibland, som på alla andra gym, gör det ont.

Här ska det åkas!

Idag åkte jag nästan av stolen, i mitt försök att hitta mobilen i väskan - som jag glömt stänga av vid ett avgörande möte hos en potentiell uppdragsgivare. En person som jag träffade för första gången. Jag hann knappt presentera mig själv förrän jag från väskan hör Joplins skräna stämma, "Oh Lord won´t you buy me a Mercedes Benz". Jag tror att det var en utmärkt presentation av mig själv. Och hur mötet gick, får ni förhoppningsvis se ute i butik i vår. Nu kör vi!

En icke ordinerad kaffe med extra skum i som på beställning

Plötsligt så står den där, kaffeglaset med extra mycket skum i. Skumt kan man tycka.

Jag har nämligen inte beställt den men den står där ändå när jag minst anar det och när jag är som mest sugen. Han har lärt mig vad jag gillar och jag tror att han är rätt nöjd när han prickar in och det blir full pott. Full pott!, som cappuccinon vi fick i Riga (bildbevis).

Det finns hopp!

Efter min förbrukning av x antal toalettrullar till näsan, numera insmord med lypsyl som plåster på såren börjar jag nu se lite ljust på tillvaron igen. Lite ny lektyr fick pigga upp mig efter min manliga förkylning. Jag började med Elle Mat & Vin i hopp om att väcka liv i mina ingrodda talanger avseende matlagning. Jag vet att de finns och har vid några enstaka gånger lagat både paradrätter och värmt Keldas mediterranean tomato soup direkt i kastrullen. Efter lite läsning har jag förstått att Chipotle är det nya heta. Eller så är det bara jag som är efter. Vi testade kryddan i vår (läs. Tomas) paradrätt Varågodos (den mjuka motsvarigheten till Taccos, dvs fajitas) för ett tag sedan. Vilket var ett tacksamt drag i köttfärsmixen. Likaså kan jag gå i god för matskribenten Monica Eisenmans svar på vad hon unnar sig när man tycker att man är värd att skämmas bort: " Jag skämmer bort mig varje dag genom att äta det jag tycker är gott och är sugen på. Hittar alltid någon anledning till att jag är värd det". Tack Monica! Jag avslutade min tidningsläsning med det nya numret av SATS som gjorde mig påmind om att jag inte besökt anstalten på över två månader. För er som blir oroliga kan jag försvara mig med att jag har förklarliga skäl till min uteblivning och för att lugna er kan jag meddela att jag kommer att springa Vårruset i år. Så mitt mantra kommer bli i stil med Monica Ahlbergs: "Jag skämmer bort mig själv varje morgon med en joggingtur". Ja för efter vårruset får man ju trots allt en picknickkorg efter mödan! (Reds anm. Det sistnämnda var mitt eget om det var någon som mot förmodan missförstod).

Vårt land har fått en ny gerillasoldat

När vi ändå är inne på mat.

Regeringen har gjort en storsatsning för att lyfta fram Sveriges gastronomi utomlands. Jag är tacksam för det, för på så sätt kommer vi få fler jappsar i busslass, bättre mat i skolorna, fler resurser för experimentell matlagning och vi fortsätter att förfina vårt anseende som ett av de stora matländerna i världen. Vår nya gerillasoldat säger att vi redan är på god väg att bli ett av de stora, och jag tror henne, för efter flertalet restaurangbesök kan jag inget annat än att hålla med. Hur det till exempel är i skolorna idag är jag inte alltför insatt i nuförtiden. Dock vet jag vet att vissa skolor får guldkant då de tänker GI, långkok och salladsbufféer, och vet även att min absoluta skolfavorit blodpuddingen inte gillas av alla. Vår matkultur är speciell, heja landet brunsås! Det är ett tungt uppdrag hon har den där soldaten. Att prata med lantbrukare, krögare, mattanter, finsmakare, matnördar - och samtidigt föra allas önskan vidare genom att ta reda på vad de behöver för resurser, för att engagera, motivera och få dem att på riktigt förstå att de alla tillsammans är viktiga för Sveriges utveckling framåt. (Lång mening, hängde ni med?) Men jag är inte ett dugg orolig, för det är inte vem som helst som har fått denna uppgift på sin axel. Maria Paulsson heter soldaten och hon kommer axla denna uppgift som fisken i vattnet, som smöret på brödet, som grädden på moset. Ja ni fattar. Och för allt i världen köp hennes bok: " Köksvägen till en flickas hjärta". Då kommer ni att förstå. Utgiven på eget förlag vid en ålder på tjogofem blåbär.

Det krävs två för att dansa tango.

Afterwork det är grejjer det.

När man orkar gå på dem vill säga. Idag är det en sådan kväll. Jag kommer att vara i högform i 8 minuter för att sedan vilja gå hem och stranda framför Let´s Dance. Det är så vi brukar göra på fredagskvällarna Tomas och jag. Då vi lever som ett gift gammalt par och landar efter ett stopp hos grannen, Le Bar Rouge. Där brukar jag bli bortskämd, för någon belöning måste man väl ändå få när man nästan blivit hemmafru i förtid. Men de har ingen TV. Så fem i åtta brukar vi bege oss till vårt egna lilla kryp in. I dag är dock en annan dag. Idag är det singel mingel för alla hos Priests. Jag tar nog en egen AW fem i åtta och framåt och tittar på han i pojkbandet som vickar så härligt på höften. Jag är ju trots allt förkyld och ska flyttröja (igen) hela dagen. Där är det grejjer och det är grejjer det!

Små knytten jag smälter av.

Jag har blivit med gudson, och är gudmor till världens finaste tvilling William. Han som ligger och ser så där nöjd och go ut till vänster. Ludwig till höger är inte så dum han heller. Jag smälter och vill slänga upp alla mina kontorspapper rätt upp i luften i ren protest för att direkt få åka och pussa på honom. Jag tror att det är samma känsla som efter suget av en alldeles nygjord pralin fast värre. Så tills vi ses William, håll tillgodo med att jag vinkar till dig rätt igenom cyberspace.

När man längtar efter honom redan på eftermiddagen när man sågs sist på morgonen.

Ett gott tecken!

Drömmar är till för att förverkligas. Hemligheter är till för att hållas.

Drömmer om ett litet hus som uppenbarat sig. Och om två hemligheter som inte får avslöjas.

De var så kära, så skära, så sköra.

Det här är förmodligen förra årets bästa bild. Men den ser ni inte. Inte ens om ni tittar lite närmare. Den finns i mitt huvud. Dessa två förunderliga människor (om normerna får styra) stod lydigt och lyckligt hand i hand och väntade på tunnelbanan. Jag undrade vart de skulle?Men det som jag mest undrade över var vad de 17 hade på sig? Ytligt, ja förlåt. Men hur hade de tänkt? Jag tittade på dem. De tittade bara på varandra. Jag glodde, så att jag riktigt skämdes. För det var faktiskt väldigt fascinerande att hon hade tagit på sig den rosa manchesterkavajen utan någon tröja under när det var hög sommarvärme. Inte någon bh heller för den delen. Det kanske blev för varmt vad vet jag. Han hade tagit på sig en svart skinnkeps ovanför sin röda Gant-jacka. Till det en rosa tygpåse, som förmodligen var hennes från början, och varsin utbuktande kula på det. De log mot varandra så att tänderna lyste med sin frånvaro där de satt och höll om varandras händer. Det var den bilden som fastnade i mitt huvud, där de satt, stolta och glada över varandra. De var så kära denna dag på tunnelbanan. Undra vart de skulle?

Det fina i kråksången. Vem f-n bloggar nuförtiden?

Jag. Svarade jag på den högst relevanta frågan. Det var lite komiskt. För vi brukar vara rätt synkade jag och Linda. Så precis när jag just har börjat ställer hon frågan. Linda har lite bloggförakt (reds. anm), men det är bara för att hon tillhör en annan generation. Trots sin ringa ålder. Linda är för övrigt fantastisk på alla sätt och vis. Det är det fina i kråksången.

Alpluft i lungorna förnöjer

Det var så här vackert på vår tur. Ibland fick jag nypa mig själv under termostället som andades av sig självt. Alpluft. Andas in andas ut. Finns det något bättre? Jag är specialist på att ta saker och ting för givet. Jag tränar. Nästan varje dag. På att njuta av stunden så gott det går, inte springa vidare reflexartat till något annat. Det är en konst i sig, i alla fall för mig som har rusat igenom nästan allt i stort sett hela mitt liv. Jag hoppas att jag får njuta länge till.

Så ja. Nu känns det bättre igen.

Vem vill ha sur mjölk?

När jag var liten satt jag länge och stirrade på mjölkpaketens baksidor. Det roade mig. Jag läste om och om igen. Och tog en till skiva ur raskenlimpan. Bredde på med smör och hallonsylt. Det var så vi gjorde. Häromdagen hittade jag denna baksida. Den passade mig igår. För igår var jag sur. Ville helst bara sitta och titta på mjölkförpackningar, drömma mig bort tillsammans med en limpa rasken och hallonsylt. Idag har jag bestämt mig för att det blir: O, spännande dag!

Är det här ditt bästa?

Är det här ditt bästa? Det är en utav min karls favorit repliker. Och fungerar på allt. Repliken är så störande så att den nästan blivit väldigt charmig. En av mina allra bästa stunder är när jag är med lilla familjen. Tomas och Madelene. Jag njuter när vi gör små utflykter, speciellt när de är undanflykter till sådant man måste göra eller vara. Som att vara nyttig och tänka på balansräkningen, vad som ska komma in och vad som ska komma ut till exempel. Jag har nämligen gett mig benämningen livsnjutare utan vågskål. Fråga lilla familjen. De vet. Speciellt när ögonen blir så där extra stora och lyser bort till den stora kakvagnen som man egentligen inte behöver ta del utav, när man precis blivit tillräckligt gödd med triangelfyllda snittar och scones. Och alldeles för sött afternoon tea. Men så länge det är mitt bästa!

Min bror är ett geni

Jag har en bror. En utav fina två. Jag trodde inte det, speciellt inte när han under flertalet gånger stått inomhus med drivern, och förstört mammas nytapetserade väggar - att jag skulle lyssna på honom. Nu lyssnar jag lydigt. Citat: Varför ska man jobba åtta timmar? Det är bara någon som har hittat på att man ska det. Om jag är effektiv i fyra timmar och har gjort allt jag kan för stunden, varför ska jag sitta i just åtta timmar för att någon har bestämt det. Då åker jag hellre och spelar golf och jobbar mer en annan dag. Jag pratar inte om privata angelägenheter på jobbet, det finns ingen anledning - jag gör vad jag ska. Sedan frågar jag honom vad man gör om en kund säger nej till att köpa in en vara på grund av att det inte finns plats i butiken. Citat: Ja då får man väl åka dit och kolla om de verkligen har lite plats i butiken eller ej. Kloka bror. Nu stänger jag butiken, för att ta en tur till butiken.

Jag har fallit för grupptrycket

Igen. Suget kom för två år sedan. I Paris. Jag hittade en tröja med en etikett där det stod Charlotte... och en innehållsförteckning. Precis så som han sa att jag var, hundra procent bomull. Perfekt. Ett tecken. Det var så bloggen skulle heta. Så det var klart att jag skulle ge mig själv en bit av cyberrymden. En plats där bara jag skulle få bestämma över orden, bilden och få leka med kompositionerna. Men jag bestämde mig då för att jag inte skulle falla för ännu en modefluga. Som nu i rejäl efterhand. Jag tror att jag har förstått varför suget blivit så stort. Och jag vill testa om jag också blir fast och förälskad. För förförd har jag redan blivit, mjuk som jag är. Det säger min kära karl i alla fall. Mjukaste magen som finns i ett par skor. Högklackade om jag får be!