I väntan på bättre tider.

Trettitaggare. Taggade. Och en liten en.

Som sagt. Bara det att det var en överraskning var gott nog. Underbara vänner är något det inte finns gott om och något som jag är tacksam över. Det är så lätt att slänga med ord hej vilt och säga att allt är underbart. Men så är dem. De finns alltid där, ger mig energi, kan min historia och vet vad jag tycker om. Och så har de hängt med en gammal trettitaggare från lekis och oskyldigt konfirmationsläger i Gällivare. Då är det något som håller hela livet. För det vill jag verkligen att det ska göra. Jag blev hämtad utanför porten. Prydligt på rad stod dem. Och jag visste inte vad vi skulle göra. Haha. Rätt åt dig. Vi gick till kajen vid Skeppsbron och hoppade på båten som tog oss till Djurgården. Eftersom du gillar mode så tror vi att utställningen passar dig. Om det gör! Efter 300 års mode i rapid fart på National museet strandade vi ner i sköna fåtöljer med uppdukat bor med afternoon tea frestelser. Åt så klart för mycket. Även denna gång. Är det en dag av överraskningar så är det.

Sitt fint.

I väntan på lite väsentligheter lägger jag upp lite bilder på mig själv.

Är inte där jag är. Borde jag vara någon annanstans?

Vet inte om det är en tillgång eller ej. Oavsett vad, tolkar jag det som något positivt då den i många fall driver mig framåt. För er som undrar vad jag försöker säga så försöker jag säga det lite kryptiskt. Det är nog så jag är. Lite kryptisk. Huvudsaken är att jag förstår, för det är väl inte så viktigt att bli förstådd. Jo. Kryptisk. Vi har precis köpt tomt och det enda som finns på fyrkanten är ogräs, pinnar som visar tomtgränsen och en borttagen mäklarskylt. Då kanske ni tror att jag tänker på luftvärmepumpar, byggnadskreditiv och radonhalter. Jag roar mig med vilka kuddar som ska pryda soffan, vilken färg på putsen vi ska ha och hur charmant det kommer bli med fullt hus framåt småtimmarna. Det finns vissa som stör sig på detta. För det är inte riktigt praktiskt att tänka så som jag gör. Mitt bland mina kreativa utsvävningar står jag fast vid att delarna, det opraktiska, blir helheten och att helheten, det praktiska, är kombinationen av det opraktiska. Kryptisk. Så, så länge tränar jag på att vara där jag är för att samtidigt blicka fram och tillbaka mellan varven mot någon annanstans.

I brist på annat.